Kristallklar Regression.

Under gårdagskvällen kände jag mig tillräckligt rofylld för att göra Regression, jag får ofta problem med Regression just för att mitt mänskliga intellekt och mänskliga analyserande brukar dra fokus från det jag får uppleva. Jag ifrågasätter.
Men efter mötet med mitt inre så hade jag fullt förtroende för det jag skulle göra, full förståelse för Regression och vad det är jag ska få uppleva.



Mina vänner, vilken upplevelse!
Jag såg inte ens halvklara bilder längre, utan fulla scenarion ur detta forna liv utspelade sig i mitt mottagande inre, jag kände sanden under fötterna, jag kände det slitna, men slitstarka tyget mot min hud, jag kände vinden smeka mitt grubblande sinne ( det dåvarande livets grubblande), jag hörde fåglarna skrika ut sin glädjesång om frihet då de cirklade över havet.
Jag kände värmen och den enorma kärleken ifrån min frus minsta beröring, jag kände hur mycket vi älskade och ömmade för varandra, jag kände vördnaden.
Jag visste mitt namn, min frus namn. Omedelbart.
Jag kände tillslut hur jag själv började fälla tårar när han upplevde de mest hjärtslitande situationer, men även kände jag tårar av glädje när han var tacksam och kärleksfylld.
Jag ignorerade det, jag hängav mig åt känslan fullständigt. Tårarna flödade och rann men det kändes bara bra, för jag förstod.
Jag såg hans varje vision, hans drömmar, hans rädslor, alla detaljer som man någonsin skulle kunna föreställa sig.

Jag fick även reda på var en av mina största mänskliga rädslor har sin grund, just i det livet. Därför har jag nu fullkomligt släppt den rädslan, för han förtvivlade inte, han satte tilliten till sig själv. Varför skulle inte då jag göra det när jag i själva verket redan varit med om det, och klarat det. Jag har alltid varit rädd för att den känslan är något som ska ske, men nu vet jag att det är något som varit. En makaber, underbar, fullkomlig känsla.

Jag kommer naturligtvis att dela med mig om den fulla upplevelsen, jag tänker inte utelämna något för er mina vördade bröder och systrar. Men det tar dock lite tid att få ner minsta känsla på "papper". :) Som ni antagligen såg så festade jag till det idag med en bild på mig och min son på skogsvandring, D ser så upprörd ut för att jag fastande i ett sorkhål när jag bar honom men tog emot mig på knäna, men han tyckte minsann inte att det var något roligt. :)


På återseende vänner, jag återkommer mycket snart. :)
Var allt ni vill vara... det finns absolut ingenting värt att frukta över. Inte i närheten.

-Aingeal.